Startades 71 av Kenny Håkansson.
Efter att ha slutat hos Mecki, bandet löstes upp efter Amerikaresan, bildade jag, tillsammans med Pelle, Bella och Roffe Scherrer, Kebnekajse.  Till att börja med spelade vi låtar som jag skrev, och som hamnade på "Resa mot okänt mål". Vi var i huvudsak instrumentala, men stoppade in lite sång här o där. Med på "Resan" var några från gruppen HomoSapiens. Dom la på sångstämmor. Det skulle senare visa sig att dom var intresserade av spelmansmusik.

  I senare delen av -71, efter att ha fått vara med på ett par låtar på Cornelis Bellman-platta, åkte jag dessutom på turné med honom. Där fanns också Björn J-son (kapellmästare), Palle Danielsson (basist), Monica Törnell (nykommen stjärna upptäckt av Cornelis) och Björn Ståbi / Pers-Hans Olsson, två spelmän som är crème de la crème av spelmanseliten i Svedala. Dom fick mig att höra sån här fiolmusik. Före dom var det bara gnöl och gnissel för mig, men nu hörde jag finesser och sånt som gör spelmansmusiken speciell.  Efter den här upplevelsen, var livet sig inte riktigt likt. Nu började jag intressera mig för spelmans-låtar, och tillsammans med Mats och Pelle L framför allt, letade jag låtar bland noter och skivor. Pelle Lindström var ju uppvuxen i Leksand, och hemma hos honom, när han var liten, samlades ofta folk som kunde spela fiol och sjunga både visor och låtar. Hans far är Rune Lindström, författare till det årliga folkspelet "Himlaspelet-ett spel om en väg som till himmelen bär".
  Horgalåten, Barkbrödslåten och Skänklåten var dom första låtarna vi lärde oss. Sen gick vi djupare in i låtletandet. Upptäckte skillnaderna mellan låtar från olika trakter, typ västerdalarna, Orsa, österdalarna, Jämtland, Hälsinge, Uppland ..... alla har sin dialekt, taktbetoning och stämning.

 Hassan Bah kom också med oss tidigt i sammanslagningen, det gjorde också Ingemar Böcker. Hassan förde in afrikansk folkmusikdialekt, och Ingemar tog med sig synkoper och jazzfärgen. Ibland var Turid L med på nynn.  Det hela blev en rätt skön blandning. Pelle E och Gurra A spelade ibland så tight, att man inte hörde att det var två trummisar, utan det blev bara ett fetare sound som förstärktes av DUBBLA basister! Göran L och Tomas N.  Vi reste mycket i hela Sverige. Nästan alltid ute på väg nånstans. I norr och i söder. Musikforum och musikfester. Gratisspelningar, s.k. stödspelningar för nån förening i kris eller nån annan god sak. Ganska ofta på fängelser.

 Så här var det dom första åren, 72 till 74 ca. Sen tog Gurra livet av sig, och kanske det var det som gjorde att vi förändrades? Vi var inte längre så många på varje spelning. Roffe kom inte, Göran kom inte, Ingemar kom inte alltid längre. Inte heller Turid och Pelle L.

 Musiken förändrades också en hel del under resans gång. Det märks tydligt på "Ljus från Afrika", och sen ännu mer på "Elefanten". Man kan säga att luften pyste ur, och inspirationen, och progressiviteten, och vi fick andra, egentligen ointressantare, influenser. Till slut, efter att Pelle E slutade, slutade jag också. Då var det 1977.